jessicalindbom.blogg.se

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig så alla ska förstå mig.

Jag menar, alla har vi växt upp på olika sätt.

Vissa i betong, vissa i villor och vissa på landet.

Kommer ihåg när jag var och hälsade på min syster i Norrliden när jag fortfarande bodde kvar på Öland och vi skulle ta den lilla blåa stadsbussen 402an (som nu lustigt heter 405an?!) in till Stan.

Var endast en fråga som dök upp i huvudet om och om igen,

"Hur fan kan man växa upp i en lägenhet, utan friheten att springa äng till äng, skog till skog, utan djur."

Jag hade aldrig bytt min barndom på landet mot en barndom i en lägenhet.

Sen stadsfolk frågar ju säkert den motsatta frågan, hur fan kan man vilja va en bonde?

Staden eller Landet, pulsen eller lugnet.

Jag älskar storstäder, Stockholm, att gå på de kära gatorna en sommardag eller en kall vinterdag med snötäckta ytor är helt underbart.

Malmö med sina fina torg och häftiga broar.

Smaken är som baken, och tur är väl det!

 

Men att växa upp på landet, på en gård med olika djur, är något som gjort mig till den jag är idag.

Att alltid haft djur omkring mig har fått mig att kunna ta ansvar, hitta på lösningar och fått mig så mycket mer empatisk. Mer varmhjärtad.

Jag har inte hjärtat till att blunda när djur far illa, eller när en liten fågel ligger längst vägkanten skadad.

Fan, jag grät som ett litet barn när jag körde på mitt första djur, en fågel.

Djur för mig är bara inget roligt nöje, bra sällskap eller "bra och ha".

Det är allt det där plus att mina djur är min familj.

De är mitt liv, mina känslor.

 

Så många möss jag har räddat eller försökt, så många fågelungar.

 

Jag skulle vilja hylla alla djur vi haft under alla dessa år, hur mycket de betytt för mig.

Alla bortgångna hur saknade de är.

Våra kära familjehundar Nanny och Joppe, som hittade på jävla massa rackartyg men också gav oss barn så mycket kärlek och skyddade oss mot de farliga grisarna.

Våran kära familjehäst Kingen, världens snällaste häst. Hur jag kunde sitta i timtal med hans huvud i mitt knä när han låg och sov i hagen. Han som lärde Oliver och förde över sin lugna aura till honom, Han som hade stor del till att min älskade ponny är som han är idag.

Min kära lilla råtta Kimson, ja jag vet. Hur kan en råtta betyda något? Men det gjorde han, så mycket! Men vår kära gamle Pontus katten tog både min råtta & min hamster...

Min älskade kanin Sunshine, som var den mest sociala kanicken jag haft. Han hoppade ur och in sin lilla bur precis som han ville både inne i huset och ute. Låg i soffan och chillade till TV ljudet på kvällen. Som jag alltid sjöng låten "you're my sunshine, my litte sunshine, you make me happy when the day is gray".

Och kära Lollo, en avkomma från Nannys och Joppes rackartyg, som lämnade oss för ungefär ett år sedan. Den dräglande men underbara Lollo. Följde min syster hack i häl, man fick inte ens kittla henne utan att hon skulle komma till hennes räddning.

Ja, jag är nog det barnet i vår familj som hade mest djur. Kom nog nästan alltid hem med ett nytt efter vi hade varit i Färjestaden eller Kalmar och bara skulle gå in och "kolla" på djuren på djuraffärerna.

Min mamma var/är lika stor torsk som mig, var bara att vrida huvudet lite på sned och säga

"snäääääääääääääälla mamma han/hon är ju sååå söööt"

Men våran mor har alltid varit noga med att våra djur är våra ansvar, så det var väl dealen, även om jag tror att hon ville ha djuren lika mycket!

 

Men jag måste erkänna, att det djuret som burrat sig in längst in i hjärtat, som jag aldrig vill leva utan, det är min älskade dponny Oliver.

Min andra halva.

Bara att tänka tanken på att någon dag kommer jag få leva utan honom gör mig hjärtekrossad och får mig nästan att börja lipa.

Kära Oliver, han såg ut som en liten ko första gången jag såg honom. Då var han endast 1,5 år, det var när jag följde med min mamma till hennes väninna Cissi. Hennes dotter heter Natalia och det var hon som ägde den lilla kossan. Jag var inte alls stor, gick endast i 6an, då är man väl.. 12 år?

Herregud, nästa år har jag haft den lilla filuren i 10 år!

Jag frågade såklart om jag fick gå ut till hästarna istället för höra på de två äldre damerna prata om vädret! (ja, lite skvaller var det nog också)

Gick tre hästar i hagen vill jag minnas, men det var bara en som jag totalt fastande för. Hur det kan ha varit den som såg ut som en ko det vet jag inte! Så varje chans jag fick att få träffa Oliver tog jag, tillslut så får jag borsta min kära lilla ko, helt överlycklig var jag.

Sen en dag när vi åkte därifrån frågade jag mamma

"skulle du kunna köpa Oliver åt mig?"

Om jag inte hade haft vår envisa lilla bponny innan som lärde mig ett och annat så hade det nog vart svårare att övertyga mamma, men hon sa, "ja, kanske det."

Det var så allting började, pappa var säkert anti det hela från början, han ville ju att hans lilla dotter skulle välja crossen istället! Men han följde med, och han har i senare dar erkänt att han fastnade för Oliver vid första mötet!

Så då var det sagt, han skulle bli min, åååh som jag väntade och väntade på att få ta hem honom.

Äntligen kom den dagen, och det första hästjäveln gör när han kommer hem till oss är att rycka sig ifrån mig och springa till våra andra hästar. Men, det var nog den enda trotsen han gjort mot mig.

Vi klickade från början, han blev min bästa vän från start.

Oj vad han har lärt mig mycket, och med hjälp av vår f.d. tränare red jag in honom så jag har nog lärt honom lika mycket, och det är sån häftig känsla att det har liksom varit han och jag från start. Bara vi, ingen annan.

Han är utan tvekan det bästa jag har i mitt liv,

Han har en stor plats i mitt hjärta som aldrig kommer kunna ersättas, lite som sin första kärlek.

Människor som växt upp utan djur har alltid så svårt att förstå sådan här kärlek, men jag tycker faktiskt lite synd om de som aldrig får uppleva vilken kontakt man kan få med djur.

 

Sen ser jag folk som skriver dagligen om hundar som attackerar barn, hästar som slänger av ryttare för att jävlas o.s.v. Folk som skriver att de aldrig ska skaffa djur när de får barn för hunden kan ju helt plötsligt en dag välja att bli elak och bitas?

Det de inte förstår är att inget djur är ond, aggressiv eller runt utav elak från första början.

Att det alltid finns en anledning, det kan vara att det ligger hos ägaren, många gånger djuret blir missförstådd eller felbehandlad. En hund som är "för jobbig" för att leva utan ska avlivas är så FEL.

Rätta er själva istället och skaffa inte djur förrän ni faktiskt KAN hantera de.

Sen en hund som gått hela sitt liv och en dag hugger en människa, det gör den inte för att vara ond eller elak.

99% av alla fallen detta händer så har djuret ONT och kan därför reagera med att hugga.

Vår älskade bponny som idag är 22 år hade en tid hon vägrade galoppera, hon slängde av alla ryttare och var allmänt jävla tjurig. Oj vad alla klagade på henne, nä hon var bara en elak liten ponny som hade dåligt humör.

Suprise, hon hade ont i hela ryggen.

Självklart vill man inte ha någon på sin rygg då, självklart slänger man av alla som sätter sig på en, självklart är man förbannat tjurig och vill inte springa snabbare för det gör ont.

 

Hur skulle ni reagera, att ni en dag helt plötsligt får akut ont någonstans men du kan inte säga det till NÅGON, och blir du då förbannad och arg för smärtan då får du en kula i huvudet.

 

Men självklart, jag förstår att det är svårt att förstå om man är uppvuxen utan djur, aldrig haft kontakt med de på det sättet. Men snälla ni, tänk lite innan ni skriver massa skit på Facebook.

 

Jag personligen tycker att man går miste om en STOR sak här i livet om man lever sitt liv utan djur.